Maarit Mäkelä och Johanna Hulkko var bland de första finska utbytesstudenterna som åkte ut i Europa inom ramen för programmet Erasmus. Året som utbytesstudent hade en avgörande betydelse för dem båda.
”Året var otroligt fint”, säger Maarit Mäkelä då hon beskriver sin erfarenhet av utbytesstudierna på Irland.
Internationalism är numera vanligare än när Mäkelä var utbytesstudent. Mäkelä var nämligen en av de första som åkte ut i Europa inom ramen för Cimos program. Finska studenter fick möjlighet att delta i programmet Erasmus 1992, och Mäkelä som hade studerat keramik vid Konstindustriella högskolan tog chansen.
”Möjligheten till utbyte var på tapeten då, och lärarna uppmuntrade så många som möjligt att åka. Jag blev intresserad och berättade genast om det hemma. Vi åkte i väg hela familjen”, berättar Mäkelä.
Mäkelä hade inte tidigare bott utomlands. Hon hade inga särskilda förväntningar, men året i Dublin ändrade inriktningen i hennes liv – hon blev bildkonstnär. ”Året var väldigt inspirerande; jag målade hela året.”
Numera arbetar Mäkelä som bildkonstnär och koordinator i Konstindustriella högskolan vid Aalto-universitetet.
Brev hem
Den erfarenhet av internationalism Johanna Hulkko fick under året som utbytesstudent har hon haft nytta av under sin yrkeskarriär. Hulkko, som studerat internationell politik vid Tammerfors universitet, tillbringade läsåret 1992–1993 i Berlin. Tiden var gynnsam för den som studerade internationell politik – Berlinmuren, en symbol för det kalla kriget, hade fallit några år tidigare.
”Jag ville åka på utbyte eftersom jag var intresserad av internationalism. Då fanns det inte många alternativ, och det var besvärligt att ansöka om utbyte. Jag är verkligen glad att jag åkte just till Berlin; staden är fortfarande viktig för mig”, berättar Hulkko.
Inte heller Hulkko hade några stora förväntningar – hon var i första hand nervös för att tala tyska i det dagliga livet. ”Då var det en mycket större sak att flytta utomlands än nuförtiden. Jag upplevde att jag åkte riktigt långt bort. Då skrev man inga sms, och man kunde inte läsa finska nyheter på nätet. Vi skrev brev!” Hulkko skrattar.
I början hade Hulkko hjälp av att hon redan hade en bekant i Berlin, som kunde vägleda henne på ort och ställe. Det var många studenter från Tammerfors universitet som åkte till Berlin, och de bildade ett sammansvetsat gäng. Vänskapen med några av dem består ännu idag.
Hulkko bor också nuförtiden utomlands – hon arbetar som specialsakkunnig vid Finlands EU-representation i Bryssel.
Språkkunskapen en utmaning
”Det var alltid kallt – vi frös hela året! Varmvattensflaskor hörde till vardagen”, berättar Mäkelä om utmaningarna under året på Irland.
För Hulkko utgjorde språket ett problem emellanåt, då hon måste tala tyska hela tiden. ”Jag upplevde samma sak med franskan då jag flyttade till Bryssel, men det redde ändå alltid upp sig. Under året i Berlin blev jag mera självständig.”
”När det började gå bra i livet fick jag en fantastisk känsla av att jag klarar mej. Året i Berlin var enormt lärorikt, och jag blev öppnare och mera social som person”, berättar hon. Då Hulkko efter sin examen fick ett arbete med anknytning till EU hade hon konkret nytta av sina kunskaper i tyska.
För Hulkko var det viktigaste med året att hon fick erfarenhet av att leva i en internationell miljö. I Berlin fanns det gott om studenter från olika håll i Europa. ”Jag har alltid arbetat i en internationell miljö, i EU-projekt och EU-politik inom statsförvaltningen. En internationell och mångkulturell miljö är naturlig för mig.”
Mäkelä njöt av att livsattityden är mera avspänd på Irland än i Finland. ”Jag fick en kulturchock då jag kom tillbaka till Finland: allt var så effektivt, ordentligt och finslipat – det fanns ingen avspändhet.”
Att studera var annorlunda än i Finland både i Tyskland och på Irland. Vid Freie Universität i Berlin studerade man ofta i smågrupper, där studenterna aktivt deltog i diskussioner med professorn.
I National College of Art and Design i Dublin var de yttre omständigheterna enligt Mäkelä inte så fina som i Konstindustriella högskolan. Liksom i Berlin pågick en ständig dialog mellan lärarna och studenterna.
”På den tiden var Irland ett fattigt land. Fast materialen inte var så fina så betonades innehållet i arbetet. Bildkonst är ingen sport som kräver dyra redskap. Jag utvecklades enormt under året i fråga om vad jag kunde få till stånd med mina händer, och jag lärde mig dra nytta av fel, ofullständighet, mänsklighet.”
Överraskningar väntar
Både Mäkelä och Hulkko uppmuntrar studenter att åka utomlands utan fördomar. ”Man behöver inte planera allt; överraskningar kommer det säkert”, påpekar Mäkelä.
Hulkko fick nästan inga av sina studier i Berlin räknade till godo i Finland, och hon antar att studenterna numera bättre kan försäkra sig om att studierna utomlands främjar studiehelheten. Hulkko hamnade i Berlin av en ren slump. Numera har studenterna en uppsjö av olika alternativ, och det är mera fritt för dem att välja vart de vill styra kosan.
”Å andra sidan åkte jag dit utan förutfattade meningar och välkomnade allt som kom emot. Det är fortfarande värt att åka med öppet sinne”, säger Hulkko.
Man kan inte i förväg veta alla konsekvenser av ett stort beslut – som att åka utomlands på utbyte, betonar Mäkelä. För Mäkelä och Hulkko ledde beslutet till ett av de mest betydelsefulla åren i livet, och de tänker båda på det året med värme 20 år senare.
"Jag är fatalist; man vet aldrig vart livet för en”, funderar Mäkelä.
